En liten fågel, som sjöng jättefint, följde mig hela tiden när jag var ute i Skinshult för att vänta på en värderingsman idag.
Jag kunde inte annat än att stanna upp och lyssna på den.
Och när jag stod där i det gröna gräset och såg upp mot fågeln så började det snöa.
Stora, vackra flingor som föll som tårar.
Och jag kom att tänka på den där gamla låten "Lilla fågel blå" som jag lyssnade på 1993.
Det kallas himlen och jag
har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över
himlen
så önskar jag att du var här
Du var så poetisk
och nu går du i en annan värld
Och jag kan bara säga
Kom tillbaks
Den här världen är så underbar
Kom tillbaks
Hela världen var så underbar
Och det kunde lika gärna varit jag
Lilla Fågel Blå
... jag har inte ord ...
SvaraRaderaKram
Det var vackert!
SvaraRaderaNär mamma gått bort, kom "syster Britt" som varit vår sköterska under denna period, för att höra hur vi hade det o om vi behövde någon hjälp. Under samtalet, som tog plats ute på balkongen, irrade det runt en fjäril bakom henne. Både Annsofie o jag följde den med blicken, utan varandras vetskap, efter en stunds irrande satte den sig på Britts glasögonbåge en stund o sedan i hennes hår.
SvaraRaderaEftersom samtalet hela tiden fortsatte trodde både Annsofie o jag att ingen annan sett något.
Men i våra hjärtan kände vi mammas närvaro.
Detta kom upp i ett samtal år senare, att vi burit med oss exakt samma minne.
De finns där om vi har närvaron o tron, för alltid. Kram Anna Lena
Vad fint. Jo det tror jag också. När pappas urna skulle begravas kom jag lite för tidigt till kyrkogården och det var ingen annan där. Jag stod vid graven och väntade och i trädet bredvid satt det en ekorre och såg på mig. Den klev ner från trädet och kom emot mig, jättenära.
SvaraRaderaDet kändes, precis som du skriver, pappas närvaro.
Precis på samma sätt kändes det med Jan och den blå fågeln. För Jans urna begravdes igår. Kram