Igår åkte jag hem.
Det var som en resa i tiden. Jag tog tunnelbanan till Kärrtorp, gick förbi min gamla skola och promenerade den välkända vägen hem. Varje trappsteg, varje sväng på gångvägen var så bekant att jag hade kunnat blunda och gå - trots att det är 18 år sen vi alla flyttade därifrån!
Kärrtorps Centrum.
Tänka sig att "mitt" solarium ligger kvar! Där grillade jag mig ordentligt på det ljuva 80-talet...
Det är som att tiden har stått stilla.
När jag svängde in på "vår" gata fick jag gråten i halsen.
Jag var på väg för att begrava pappas urna och allting är så totalt förbi.
Ändå kändes det som att jag hade kunnat fiska upp nyckeln och bara svänga runt vårat hus och låsa upp dörren, kliva in och slå mig ner i soffan.
Jag skulle ge vad som helst för att få vrida tillbaka tiden.
Och säga allt det där jag aldrig sa.
Vårat hus. (Fast det tycker nog inte riktigt de som bor där nu..)
Och här är mitt hus, där jag bodde när jag flyttade hemifrån. Låg ju också på min promenadväg mot kyrkogården. Väckte också många minnen och tankar.
Efter begravningen gick jag hela vägen tillbaka igen.
Behövde den där promenaden.
ibland är det bra att vandra på minnenas allé för att uppskatta det man har idag
SvaraRaderaSå sant! Och att passa på att säga allt det där man fortfarande kan säga - till de man har omkring sig!
SvaraRaderaFint att du kunde ta den där promenaden i lugn och ro och dessutom att få vara själv med alla minnen.
SvaraRaderaHoppas att allt känns bättre idag, förstår att det var en jobbig dag i går.
Vi är hemma igen som du förstår.
Fick du göra allt detta själv?
SvaraRaderaIngen som var där för dig?
Kramar
L&R i TN
Promenaden tog jag själv. Men på kyrkogården mötte jag upp Caroline med familj och Bibbi. Kram
SvaraRadera