Våren tvekar...

Det blir ingen riktig ordning på den här våren! Det är fortfarande så kallt, regnigt och grått!

Jag passar på att göra nytta inomhus. Emelie & Ellen är sjuka. Hela dagen igår så städade jag köksskåp, skafferi, kylskåp och sånt. Inte ett dugg kul men definitivt på tiden.

Jag gjorde en riktig skafferi-inventering med målet att faktiskt äta upp maten vi har hemma.

För det är så dumt att köpa nytt när man faktiskt har det hemma, någonstans.

Vi hade 4 ketchupflaskor och 3 senap i kylskåpet.

Är inte det otroligt onödigt?

Och varje gång vi ska äta pasta så öppnar jag ett nytt paket vilket gör att vi har säkert femton kvartsfulla paket.

Det blir så där dumt när man hela tiden skyndar sig.

Jag har stressat i sex, sju år nu - så att jag har tänkt på det och faktiskt lidit av det.

När Angelica var liten och lärde sig prata så trodde hon att ordet för SKOR var SKYNDA. Det säger ju allt... Hon kom jätteglad med ett par skor i handen och ropade: Hynda, Hynda!
Det tog ett tag att lära det nya ordet men det var en ganska nyttig läxa för mig.

Sen dess försöker jag att inte stressa barnen i alla fall.

Igår var vi ute och gick. Och jag försökte komma på den där fina dikten av Karin Boye.

För flera år sen så hade de dikter på tunnelbanan, det kanske de fortfarande har?

Då vet jag att de hade den här och jag satt och läste den var och varannan morgon och tyckte att den var så fin. Var ju tvungen att leta fram den och här är den:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

(Karin Boye, ur diktsamlingen "För trädets skull")

Regnet hänger tungt över oss även idag.

Jag har varit på banken och ordnat med papper efter pappa.

Jag tror att vi har världens bästa bankkontor med den trevligaste av personal man kan tänka sig.

Medmänsklighet, hjälpsamhet och service ut i fingerspetsarna!