Lite tacksamhet...

Igår när jag skulle åka in till stan för att hämta Emelie och Alexandra hos kompisar så var jag (som alltid) lite småstressad. Hade inte hunnit det jag skulle under dagen och det här med julen började mer kännas som ett hot än som en trevlig högtid...

Med plötsligt blev det tvärstopp på vägen, ungefär femton bilar före mig hade en personbil frontalkrockat med en finsk lastbil. Och där tog livet slut för personen i personbilen.

Några veckor före jul.

För samma dag (igår) höll jag själv på att frontalkrocka, men i lägre hastighet, då jag plötsligt mötte en bil i mitt körfält när jag skulle skjutsa barnen till skolan. Bråttom var det och vi var försenade, allt fokus låg på att rätt saker låg i skolväskorna och att vi skulle hinna i tid till barnens skola. 

Plötsligt så möter vi den där bilen som verkar tappat däckfästet och kom emot oss, jag svängde mot snödrivan i ren reflex och den där andra bilen fick fäste och körde tillbaka in i sitt körfält.

Men - tänk så fort det kan gå!

Jag tänker på den mannen som inte hade samma tur igår. Det var antagligen samma sak för honom, att han funderat på något helt oviktigt och var på väg till något som antagligen inte heller var livsviktigt egentligen när livet tog slut på några sekunder. 

Så när jag satt och väntade på att vägen skulle öppnas igen tänkte jag att det faktiskt inte är något att hetsa upp sig över, att man sitter stilla i sin bil i ett par timmar. Man kan istället vara otroligt tacksam för att det inte var man själv som var orsak till att vägen var avstängd.

Det finns så otroligt mycket att vara tacksam för.

Man ska inte glömma det!

♥  ♥  ♥